Anonym Konst FTW!

När lotterier sent på 80-talet började figurera som tv-underhållning var det uppenbart att en storvinst inte betraktades som något ont, men som extrapengar, lite buffert eller något. Alla vinnare sa: jag kommer inte att ändra på något, utan jobba på som vanligt och kanske ha det lite lyxigare på semestern. Oavsett om detta var uppriktigt eller inte, så står det klart att man då upplevde sig ha bra liv, och att förändra sitt sätt att leva bara för att man vann pengar skulle vara som att ta avstånd från den livsföring som man själv hade valt. I så mån som pengarna skulle fresta en att byta livsföring medförde en lotterivinst alltså en stor risk, nämligen den att förneka det liv som man själv har valt och utformat. Det är i stort sett samma resonemang som fick Sokrates att avstå från att smita från sitt dödsstraff. Kort sagt: en lotterivinst kunde strängt taget inte utgöra någon verklig vinst, ingenting som förbättrade livet, men däremot en verklig förlust. Så förstods livet när jag var 20 år. Den här livssynen gällde även spelare. Jag minns när den dittills största spelvinsten på hästar kom, kring mitten av 90-talet; när reportrarna fick tag på vinnaren satt han redan vid pokerbordet.

Det enda möjliga tillfälle i livet när en lotterivinst skulle kunna vara enbart av godo var just innan man valt karriär. Vad som händer två unga studenter, som bildat sig till en smak som överskrider deras ekonomi och inte har tålamod att arbeta sig fram till en position i nivå med de åtrådda tingen, är vad Georges Perecs debutroman Les Choses (1965), beskriver. Förförda av vackra saker är de upptagna av att tänka ut vilket boende, vilka skor, som skulle uttrycka deras livssyn och karaktär—att redan som ungdomar ha den vuxnes ting. De vill inte ha en vuxens liv utan bara sakerna som gör människorna till dem de är. Studierna och karriären försummas—vagt dagdrömmer de om att situationen kommer att lösas på ett sätt som motsvarar deras inre liv: ett arv från en okänd rik släkting ska dyka upp, en säck pengar från ett bankrån kommer att hittas på tunnelbanan. En lotterivinst, kort sagt, skulle göra det möjligt för dem att omedelbart bli sig själva utan att behöva bevisa sina kvaliteter i ett arbetsliv. Detta försummande av starten på en karriär gör deras liv till en “stilla tragedi” i vilken deras möjligheter till självförverkligande steg för steg försvinner. En ungdom som inte längre har åldern inne, får de erfara, får det svårt i livet.

Nu är det givetvis annorlunda: ungdom är nu definitivt den mest åtrådda egenskapen för en arbetstagare eller konstnär, och näst bäst är ungdomlig flexibilitet; ingen har längre en livslång karriär i sitt yrke och i konsten förefaller karriärerna bli kortare och kortare. Eller kanske ska man säga att en konstnärskarriär idag kan börja om ett flertal gånger och gå åt flera olika håll, med några års uppehåll då och då för att vara lärare på någon konstskola. Som jag hörde en rysk kvinna säga (hon hade varit hög chef men var nu arbetslös): “sånt är livet idag, man är chef den ena dagen, bostadslös nästa och sen chef igen.”

Den bisarra ritual som beskrivs i Shirley Jacksons “The Lottery” (1948) kan alltså sägas formulera den allmänna livssyn som fanns åtminstone i Sverige när jag växte upp, och kanske till viss del i Sokrates medvetande. Lotteriet står för det dödshot som varje slumpartat betingat brott med sitt tidigare liv signalerar: jag har inte levt mitt liv, utan ett egentligen meningslöst liv som jag nu, med vinsten, löses ifrån. Det märkliga med novellen idag är att den ändå föregriper vår situation. Medan kringliggande byar överger lotteriet håller den här byn fast vid det. Och som vi vet är nu lotterier för de flesta i samhället enda vägen ut ur ett ganska meningslöst och alltför krävande arbetsliv. Det enda byn behöver göra är att tolka om vinsten, och kanske förändra den.

Ett verkligt brott med denna förståelse av livet som ett kontinuerligt projekt kom egentligen inte till svensk offentlighet förrän 1998 då “Lotto-Åke” kom. Det var en reklamfilm som Svenska Spels reklambyrå Forsman & Bodenfors gjorde. I den ser vi en anställd vid namn Åke kallas in till sin despotiska chef för att tvingas ta med jobb hem över helgen. Då händer det: Åke börjar härma chefen på ett förnedrande vis. Medan chefen inte tror sina ögon och över huvud taget inte kan förstå denna olydnad, väcks insikten hos tittarna: Åke har vunnit på Lotto. Där förändrades det offentliga medvetandet! Det är lika bra att säga det rakt ut: om jag vinner pengar slutar jag på jobbet, direkt. Det var inte längre ett misslyckande. (Men kan notera också att arbetsmarknaden var i omvandling just då, allt skulle privatiseras och fackens inflytande minskade i snabb takt. Det blev värre att vara anställd samtidigt som det inte fanns någon samhällelig, politisk vision om vad allt jobbande skulle leda till. Idén om att vi bygger ett bättre samhälle åt alla var borta.)

*

Utifrån det här borde det vara en stor vinst att vinna i vårt projekts lotteri och anonymt få bidra till dess utställning (som är hypotetisk). Det verkar som om anonymitet är ett av samtidens främsta begärsobjekt med social, politisk och existentiell relevans. I ett samhälle där man inte längre kan åka inrikeståg utan att visa id-kort är det kanske inte konstigt att ett begär efter anonymitet väcks. Att övervakningssamhället, såväl på nätet som irl, har nått en omfattning som jag inte tror att vi orkar inse, är nog ett skäl, möjligtvis har också det faktum att vem som helst kan göra sig synlig i bloggar och på sociala medier gjort att värdet av uppmärksamhet devalverats. Samtidigt skapas nya typer av snarast performativa identiteter på sociala medier; vissa behåller en viss typ av anonymitet, och den diskret uppseendeväckande anonymiseringen får paradoxalt nog ett socialt och kulturellt värde (en tendens som måste ligga bakom modet ‘normcore’). Modeindustrin var ganska tidigt på—och framförallt förknippas det kanske med Maison Martin Margiela, som i stort sett från början höll såväl sina designers, återförsäljare och förpackningar anonyma—men även de som vill verka för förändring i samhället jobbar ofta anonymt idag. Ett av de kraftfullaste hacktivist / aktivistnätverken i USA heter ju just Anonymous. Den här rörelsen oroar dels genom sin effektivitet, dels genom att man inte förstår aktivisternas drivkrafter; aktioner gjorda för skojs skull utgör “the dark humor of Anonymous (the lulz, they call it) … spreading lulzy mayhem”, men det hindrade dem inte från att hacka den tunisiska regeringens hemsida när protesterna bröt ut där.¹ För att inte leda läsaren fel vill jag på en gång säga att det finns en aspekt av anonymiteten som i det här sammanhanget inte är relevant, och det är den representation som är knuten till den. Det har kanske annars varit en av de viktiga delarna av anonymitet i konst, exempelvis i romantikens tanke att sagor (och exempelvis Goethes, på en fjällstugas vägg anonymt skrivna, Über allen Gipfeln) just genom sin anonyma upphovsman kan representera folket, fungera som ett verk som kommer ur människornas gemensamma syn på och erfarenhet av världen. Liknande tankar finns i Anonymous. När de i sin berömda video “Dear Fox News” säger “We are everyone and we are no one”,² är det enda som skiljer dem från romantikerna det pathos som får dess fiender att snarare än att höra ett outtalat “vi, folket” höra “look over your shoulder”.

Det finns alla skäl att tro att anonymitet skulle utgöra den kanske bästa betingelsen för den som vill göra bra konst hellre än att få cred för det. Uppenbarligen är det lättare att säga exakt vad man tänker eller vill tänka i offentligheten om man inte behöver träda fram. Och just det där medvetandet, dunkelt kanske, om att folk kommer att bedöma en eller att man måste vara beredd att stå till svars, återverkar säkert på själva den konstnärliga processen så att man utan att tänka på det fattar fega beslut, eller åtminstone andra än man annars skulle göra. Att behöva bli bedömd av andra, till och med att få belöningar, är någonting som i grunden påverkar ens motivation, det är alla överens om. Men medan doxa av idag gör gällande att det är av godo, vill jag påstå att det just är som skydd mot sådana motiverande faktorer som anonymitet behövs.

För vilka är övervakningens medel för att få folk, däribland konstnärer, att producera och producera väl? Övervakningen tror på morot och piska, bedömning, reward och utslagning. Det gör folk motiverade att göra sitt absolut bästa, säger teorin. “The intuitive logic for performance-based compensation is to motivate individuals to increase their efforts and the output of their labor”, så sammanfattar professor Dan Ariely och en av hans forskargrupper tanken.³ Ökad motivation tros ge både ökad produktivitet och ökad kvalitet. Men det förutsätter att deras prestationer kan kontrolleras och utvärderas—vilket i sig sägs öka motivationen. Enligt teorin skulle en konstnär göra sitt kanske allra bästa verk om de fick en inbjudan till Documenta och en riktigt stor budget. Och rent generellt skulle de prestera mer och bättre om de hade ett tydligt fokus på sin karriär, eftersträvade att delta i prestigefyllda utställningar eller att sälja dyrt till någon viktig samlare. Det är i enlighet med det som också det här projektet har antagit att ingen konstnär skulle kunna motivera sig att göra något anonymt till en utställning och att lotterivinsten på så sätt skulle vara ett straff. Denna “intuitive logic” stöds av en del observationer, men vederläggs också av en hel del. Ariely nämner en flera observationer som gjorts i tidigare forskning, exempelvis att New Yorks taxichaufförer slutar tidigare de dagar de tjänar bra, och jobbar mer de dagar de tjänar dåligt, eller att studenter som samlar in pengar genom dörrknackning knackar på färre dörrar om de har kommission på insamlingen. Det finns alltså inget nödvändigt och entydigt samband mellan det som stimulerar motivationen och den ansträngning och resultat som följer.

Men Ariely och hans medförfattare nöjer sig inte med formuleringen av logiken och inte heller med observationer. De anställer stora, väl kontrollerade experiment för att testa förutsättningarna för denna logik: “The expectation that people will improve their performance when given high performance-contingent incentives rests on two subsidiary assumptions: (1) that increasing performance-contingent incentives will increase motivation and effort, and (2) that this increase in motivation and effort will result in improved performance.”⁴ Forskningsobservationer har redan visat att tilltron till (1) inte är helt välgrundad, så Ariely m.fl.:s experiment testar därför (2). De använder sig av ett flertal grupper från olika delar av världen och med olika utbildningsnivåer, dessutom använder de sig av bytande värden, såväl ekonomiska som sociala, som försökspersonerna faktiskt kan erhålla (upp till en halv årskonsumtion kan försökspersonerna i ett experiment tjäna). Den socialt stimulerade motivationen är kanske den som är mest relevant för de flesta konstnärer och utvärdering sker hela tiden i konstskolor, i recensioner, i snack—men även den, precis som den ekonomiska, behöver man skydda sig mot (exempelvis med hjälp av anonymitet), för resultaten är överraskande entydiga. Helt klart är det så att “additional incentives can decrease performance”.⁵ Det var tydligt att i aktiviteter där det handlade att utföra handlingar väl, ledde ökade yttre motivationsfaktorer ofta till att man tappade flytet, spontaniteten, och istället agerade väldigt kontrollerat, ja, hämmat. Och alla vet väl att man kan bli nervös och spänd av situationer som motiverar en att prestera väl, exempelvis när man ska göra ett viktigt föredrag, examineras eller prestera ett verk till Documenta. Det som ökar motivationen sänker ofta prestationsförmågan. Det här kan kanske kombineras med det resultat en annan av Arielys forskargrupper kom fram till, nämligen att inte bara yttre utan även inre belöningssystem leder till större oärlighet och bedrägeri—man fejkar framgång, helt enkelt.⁶ (Man kan fråga sig varför det för vårt system är viktigt att hämmade fejk-konstnärer produceras. Vem tjänar på det?)

Men inte bara det att det kan försämra resultaten: när man jämförde grupper med olika nivåer av incitament fann man att: “the performance of participants was always lowest in the high-payment condition when compared with the low- and mid-payment condition”⁷. “Dangling a very big carrot”, sammanfattar Ariely det i en annan text, “led to poorer performance.”⁸ Och det sammanlagda resultatet presenterar de så här: “Many existing institutions provide very large incentives for exactly the types of tasks we used here—those that require creativity, problem solving, and concentration. Our results challenge the assumption that increases in motivation necessarily lead to improvements in performance. In eight of the nine tasks we examined across the three experiments, higher incentives led to worse performance.”⁹ Än mer graverande blir resultaten, och än mer relevanta för konsten, om man undersöker aktiviteter som folk gör bara för att de gillar det. Studier av barn, som psykologerna Mark R. Lepper och David Greene från Stanford respektive University of Michigan gjorde, visade enligt Jeremy Dean att barn som gillar att rita blev mindre intresserade av att rita när de kunde förvänta sig en belöning—deras motivation sjönk alltså om de belönades, oavsett om belöningen var förväntad eller överraskande. “In fact the expected reward reduced the amount of spontaneous drawing the children did by half. Not only this, but judges rated the pictures drawn by the children expecting a reward as less aesthetically pleasing.”¹⁰ Dean förklarar det med att den inre motivationen försvinner, och då skadas kreativiteten och till och med problemlösningsförmågan. Det betyder inte att man ska vara omotiverad för att prestera väl, utan att skälen för motivation inte bör vara för stora. Troligtvis är det bästa att vara motiverad att göra något för att det är kul. Man måste alltid försvara kul som ett värde i konsten, inte minst nu när en underhållningskultur breder ut sig i den och man har en dj på vernissagen och det dessutom har blivit norm att konstnären säger att “projektet var väldigt mycket hårt arbete, men kul!” Även då, framförallt då, måste man stå upp för kul—för alla andra alternativ är sämre. Här hamnar vi återigen i den motivation som genomsyrar Anonymous: “we are doing it for the lulz.” En del av kraften i deras räcka av aktioner kommer sig av att den här strävan efter att göra grejer på skoj gör dem oförutsägbara, men den påverkar också genom att förvirra, för hur ska man förstå en rörelse vars filosofi kan sammanfattas som en kamp för anonymitet och free flow of lulz and information?¹¹ Det som borde diskuteras är snarare bra kul vs. dåligt kul, och hur vi kan göra konsten lite mer oroande, roligare, svårbegripligare och mer slående—även i kritiken.

Vad som händer när barn blir belönade för att göra det som de ändå skulle göra, är att aktiviteten omvandlas till jobb. Spinoza konstaterade att det bara är oförnuftiga eller slavar som vill ha kompensation för det som de gör, men också att människan märkligt nog strider för sitt slaveri som om det skulle vara hennes frihet. I konsten har det tagit sig uttryck i att man pratar om att konstnär inte är en identitet utan ett yrke. Den professionella konstnären, detta löjliga påfund! Den har infört en sentimental lättstötthet, där konstnärer känner sig förnärmade för att det är deras yrke man talar om. Sårad professionalism som svar på kritik … men den är ju också märklig eftersom den typiska professionella konstnären inte är den som tjänar sitt uppehälle på att göra offentliga utsmyckningar regelbundet. Tvärtom är den professionella konstnären oftast någon som inte lever av försäljning, utan av stipendier och residencies och undervisning på konstskolor. Det professionella består till en stor del bara i att man tar hänsyn till det sociala, man nätverkar som en del av yrket, man tar debatter på allvar, man vill bidra till det pågående samtalet och så vidare. Den professionella konstnären är den som satsar på karriär. Och det gör man idag genom att låta omvärlden stå för motivationen. Undantag finns givetvis, men låt inte dem skymma det brutala idealet.

Var det inte just det som mänskligheten fortfarande på 90-talet uppfattade som en stor risk med lotterivinster? Vinsterna perverterar drivkrafterna i livet och man lever sämre om man lever på hoppet, vilket man gör om man tycker att det skulle vara bra att sluta att göra det man har vigt sitt liv åt. Jag kommer att tänka på Iris Smeds avslutande ord, när hon i perfomancet Konst och ekonomi: en föreläsning av Iris Smeds (2010-2011) framträdde mer eller mindre i rollen av informatör eller coach i fråga om hur man som konstnär ska tänka för att bli en bra entreprenör (dvs. den nyliberala kulturpolitikens viktigaste idé): “Jag vill att ni alla går härifrån och verkligen känner efter vad det är som är värdefullt i ers liv, och hur ni bäst kan sälja det.”¹² Sälj det ni har levt för—det som förut var den stora, implicita, faran i en lotterivinst är nu regeln för konsten enligt nyliberal kulturpolitik. Men då förstår man varför samhället har intresse av hämmade, falska, bedrägliga och självbedrägliga konstnärer: det de gör har inget annat värde, för dem och för andra, än marknadsvärdet och de kan inte vilja någonting annat med sin konst än att sälja den. Det är den rena konstmarknaden, den vi idag bara ser i de dyra prisklasserna, som kräver konst som är gjord enbart för att säljas. Den bekräftar nämligen köparen och säljaren såsom de enda som kan ge konsten ett värde. För dem är det bara smickrande om konsten inte har något annat värde.

Anonymitet som vinst passar på sätt och vis med den novell som projektet utgår i från—man dör ifrån systemet, men väcks till liv i förhållande till konsten. Hur många fler skäl behöver vi egentligen innan vi skapar oss anonyma sammanhang? Konsten och säkert även filosofin, som Nietzsche hävdar i Moralens genealogi (filosofens behov av mask och att missta sig om sig själv), behöver anonymiteten för att bli så bra som den kan vara, och i så stor mängd som möjligt. Man behöver inte göra mindre för att göra bättre, man behöver bara göra det med en motivation som inte är väckt av tankar på social eller ekonomisk framgång. Fåfänga och ambition är vad som måste ersättas av anonymitet, och kanske borde också trovärdighet och seriositet ersättas av viljan till lulz eller något. Jag är övertygad om att folk skulle göra så ohyggligt mycket intressantare saker bara de var övertygade om att ingen visste att det var de som hade gjort dem. Konsten skulle må bra av att få sina troll, ja kanske till och med av konsthoaxers—opålitliga konstnärer som inte ens försöker vinna betraktarens förtroende. Folk som sa, åtminstone om konstvärlden och hela motivationssystemet, “don’t worry, don’t be afraid, ever, it’s just a ride” (Bill Hicks). Med hjälp av anonymitet kan konsten bli ett område man får irra och orientera sig i efter egna begär och intryck, gå på “kanske” och se vad man kan göra med det. En riktigt vital plats, alltså, och askul.

1. Gabriella Coleman, Hacker, Hoaxer, Whistleblower, Spy. The Many Faces of Anonymous, s 2. London, New York: Verso 2014.
2. “Dear Fox News”, https://www.youtube.com/watch?v=RFjU8bZR19A, citerad av Coleman, s 3.
3. Dan Ariely, Uri Gneezy, George Loewenstein, Nina Mazar, “Large Stakes and Big Mistakes”, s 1. http://www.bostonfed.org/economic/wp/wp2005/wp0511.pdf (läst 2015-01-08)
4. Ibid. s 1.
5. Ibid. s 16.
6. Nina Mazar, Dan Ariely “Dishonesty in Everyday Life and Its Policy Implications”, s 15. Journal of Public Policy & Marketing, Vol. 25 (1) Spring 2006.
7. Op cit. “Large Stakes …” s 13, min kursivering.
8. Dan Aierly “Bonuses Boost Activity, Not Quality”, Wired (2010). http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2010/03/start/dan-ariely-bonuses-boost-activity-but-not-quality (läst 2015-01-08)
9. Ibid. s 19.
10. Jeremy Dean, “How Rewards Can Backfire and Reduce Motivation”, Psyblog (2009). http://www.spring.org.uk/2009/10/how-rewards-can-backfire-and-reduce-motivation.php (läst 2105-01-08)
11. Coleman, s 3 och hela introduktionen.
12. http://irissmeds.com/konstochekonomi.html